Om Rösjökilen

Välkommen till Rösjökilen, en av Storstockholms gröna kilar. Här hittar du ett genuint uppländskt sprickdalslandskap med flacka dalbottnar, sprickdalssjöar och låga beskogade bergknallar.

Under vikingatiden var området en centralbygd och är idag ett eldorado både för den som är intresserad av historia och de alldeles speciella naturupplevelser som finns i landskap som länge samexisterat med människor. Men här finns också de djupa skogarna, som inger en känsla av orördhet. Här går att hitta landskap som antagligen sett likadana ut i tusen år eller mer. Idag hittar vi generellt de djupaste skogarna i söder och de öppna odlingsmarkerna i norr.

Eklundarna har ofta uppkommit i slåttermark där kronans träd värnats av statsmakten. Flera välbevarade eklundar finns i Rösjökilen, främst vid Fysingen, Edsviken, Hagby och vid Värtan där Sätra äng ligger.

Kulturbygd – spår av människor genom seklen

Det område vi idag kallar Rösjökilen har varit bebott i cirka 9 000 år. I den skärgård som steg ur havet efter inlandsisen hittade stenålderns säljägare byte. Men det som mest präglat området är järnålderns stormannabygd med sina karaktäristiska fornminnen i form av gravfält och stensträngar. Rösjökilen med omgivningar är en av Sveriges mest fornminnesrika trakter. Uppland är med sina nästan 1 200 kända runinskriptioner världens runrikaste område och kring Vallentunasjön är antalet speciellt stort. År 980 grundades Sigtuna, Sveriges första stad och flera vatten- och landvägar passerade genom Rösjökilen.

Runstenar var i allmänhet påkostade konstverk, menade att synas i landskapet. De var målade i starka färger. Man har hittat runstenar som varit inmurade i kyrkor och kloster, med färgrester som bevarats till vår tid. Pigment förändras över tid, så det är svårt att avgöra vilka färger som användes. Här ser du förslag på hur Jarlabankes stenar kan ha varit målade.

Runriket

Om man vill utforska Runriket kring Vallentunasjön är den naturliga utgångspunkten Jarlabankes bro. Det är ett av Sveriges mest omskrivna historiska monument och uppfördes av storbonden Jarlabanke omkring 1050 e Kr. Han lät bygga en 150 meter lång vägbank över ett svårframkomligt våtmarksområde. Vägbanken kantade han med runstenar.

Idag har området restaurerats för att visa hur området såg ut på Jarlabankes tid. I parken strax intill kan barn och vuxna i alla åldrar lära sig mer om vikingatidens samhälle och övriga besöksmål kring Vallentunasjön.

Med centrum kring Vallentunasjön finns Runriket, med många spår från järnålder och vikingatid. Här finns möjligheter till turer med kunnig guide, även på främmande språk. Läs mer på www.runriket.se. Foto: Sonia Blom.

Äldre kulturlandskap

Inte bara fornminnen av olika slag vittnar om människans tidigare närvaro i området. Även själva landskapet visar på lång tid av mänsklig kontinuitet. Det gäller inte bara det öppna landskapet utan också det som idag är skog. Många av de växter och gamla träd vi träffar på växte en gång i ett öppnare, brukat landskap. Skogen nyttjades till bete, ved, bränning av träkol och tjära, timmer och stängselmaterial och var ofta gles, barrträdsdominerad och olikåldrig. Det är än idag svårt att hitta områden som inte är påverkade av betande djur eller där man inte tagit tillvara träd av alla storlekar under mycket lång tid. Tamdjurens vinterfoder togs på öppna marker, inägor, som fram till skörd skyddades från tamdjurens bete med gärdsgårdar. Det var först kring år 1900 som skogsbete och lokal foderproduktion upphörde i trakten, efter 1 500 års bruk. Dessa inäga- utmarkstrukturer går ännu att utläsa i landskapet.

Man kan fortfarande se rester av dessa strukturer som vidkroniga träd, hagmarksväxter, backdiken, stensträngar och odlingsrösen, som alla berättar att många generationer förfäder försörjt sig här. En fin skymt av detta gammelsverige får du om du cyklar eller vandrar i odlingslandskapet mellan Vallentunasjön och Fysingen.

Betesmarkerna och sjöängarna i Fysingens naturreservat hålls öppna av Highland cattle. Dessa kor befinner sig i Frestadalen. Foto: Ingvar Häll.

Riktigt fina hagar med en rik flora hittar du exempelvis i Skålhamra kvighage, kring Täby prästgård och Hagby där mängder av backsippor blommar i april-maj. Hagar och pågående skogsbeten finns vid Kragsta Oppgården. Hävdade slåttermarker av äldre slag är ännu mer ovanliga idag men finns ännu att se i Frestadalen och i Calmarehagen norr om Löwenströmska sjukhuset, vid Vaxmoratorp i Sollentuna, Ekebysjön och Sätra ängar i Danderyd. Vid Fysingen kan du se betade torrbackar, gamla ekhagar och nyrestaurerade strandängar med rikt fågelliv

Skogskänsla – nästan i stan

Törnskogen

Öster om Norrviken finns ett större sammanhängande skogsområde. Här kan du dra dig tillbaka och andas, uppleva riktig skogskänsla – nästan i stan. Här finns en mosaik av smala sprickdalar med odlingsmark, mossar och blåbärsgranskog och höjder med hällmarkstallskog. Törnskogen kan i stora stycken sägas vara en tätortsnära vildmark och områdets storlek bidrar till att den är rik på olika växt- och djurarter. Nästan hela Törnskogen ligger på över 40 m höjd över havet och här finns flera utsiktsberg, Törnskogsberget är högst med sina 71 m. I väster stupar Törnskogens förkastningsbrant dramatiskt ner mot Norrviken. Inne i Törnskogen ligger den lilla skogssjön Snuggan. Den är näringsfattig och har en spännande flora. Flera vandringsleder med rast- och grillplatser finns i området. Varför inte testa ”Vildmarksstigen”?

Vallensjöskogen

Mellan småjordbruken i Fresta finns en för Stockholms län ovanlig barrskog. Området liknar idag en urskog eftersom inget skogsbruk har förekommit under de sista hundra åren. Skogen är ett Natura 2000-område (EU:s nätverk för bevarandevärda områden) och även ett naturreservat. Reservatet ligger lite undanskymt men nås via Vallentunavägen och avtagsvägen mot Ekeby i slutet på Ekhagsvägen där det finns parkering och mer information om området.

De säregna tätortsnära tallskogarna

I så tätortsnära områden som Rösjökilen hittar vi en hel del säregna naturmiljöer. Under många sekel fanns här glest beskogade betesmarker, som hölls öppna av de betande djuren och ibland brändes lätt för att ge bättre bete och träd i alla storlekar avverkades för att ge bränsle och byggmaterial. Kring år 1900 upphörde allt detta och den näring som djur och människor tagit bort från marken i och med bete och vedhuggning ackumulerades nu istället. Lövträd i form av hassel, ek och lönn växte upp och bildade täta snår. All näring har gjort att tallarna blir ovanligt grova, men lövsnåren gör att de ändå inte kan föryngra sig.

Denna typ av skog går nästan bara att hitta i tätortsnära områden och kan innehålla både insekter och svampar som annars betraktas som urskogsarter och naturvärdena är generellt höga. Exempel på denna typ av skogar i Rösjökilen är Rösjöskogen, Rinkebyskogen och Altorpsskogen.

Altorpsskogen är ett fint exempel på en gammal skog i de gröna kilarna. De tätortsnära skogarna är mycket viktiga, inte bara för växter och djur, utan även för människors rekreation. Här i Altorpsskogarna finns till exempel ett elljusspår. Foto: Maria Djurskog.

Soptippar och ny stadsnatur

Flygfält, hårdgjorda ytor, parker och trädgårdar hyser också sina speciella naturvärden. Ibland kan man förvånas över vilka arter som med tiden hittat hit. I villastäderna har duvhökar, stenknäckar och ringduvor hittat nytt livsrum, arter som tidigare var ovanliga i stan.

Golfbanornas dammar har ofta bra solinstrålning och är fiskfria, vilket ger fin grodlek. Längs motorvägar hittar korp och ormvråk mat. På gräsbeväxta sopberg ser man ofta gräsmarksfåglar som steglits, sånglärka och tornfalk bland snår av nypon, vildplommon och självsådd persika. Ett sådant är Hagby ekopark som tidigare var avfallsanläggning i 50 år. Idag har området återställts till naturområde, men rester av den gamla tippen syns fortfarande, bland annat genom de många ruderatväxter (växter som trivs extra bra i mänsklig bebyggelse) som finns här. I Hagby ekopark häckar bland annat steglits och vinterhämpling, som båda gynnas av de gräsytor som finns och man har sammanlagt noterat 150 olika fågelarter här.

Sjöar och annat vatten

Alla sjöar i Rösjökilen är rester av stora havsvikar som en gång hängt samman med varandra och havet. Edsviken och Värtan är fortfarande havsvikar men i takt med att landet stiger utvecklas även dessa till sjöar. De flesta sjöarna i området är grunda och näringsrika, som Fysingen med sina betade strandängar och vassar och starkt påverkade av lantbruket. Men det finns också näringsfattiga sjöar med brunt, surt vatten, till exempel den lilla skogssjön Snuggan i Törnskogen. I Fjäturen och Rösjön, som är lite av ett mellanting, finns fina friluftsbad, bland annat Rösjöbadet  med både campingplats och glasskiosk.

Att fiska är gratis i Edsviken. Här i Vallentunasjön och i de andra sjöarna krävs fiskekort, (som kan lösas hos kommunerna). Foto Sonia Blom.

Norrviken är den djupaste av sjöarna i kilen, med höga förkastningsbranter vid Törnskogsberget. Variationen av sjöar ger ett rikt fågelliv och vattnen hyser många fiskarter. I Väsbyån och Edsån leker den hotade karpfisken asp som är Upplands landskapsfisk.

Aspen är Upplands landskapsfisk, men en ganska okänd sådan. Fiskeförbud råder mellan 1/4 till 31/5. Illustration: Wilhelm Wright.